RFS - Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare - Tillbaka startsidan

Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare

Människor till stöd för andra

”Det är en livsstil”

Sven-Erik Marklund2010-03-22: Sven-Erik Marklund är en veteran när det gäller att ställa upp för utsatta männsikor. Han har haft många olika typer av stödjande funktioner. Här berättar han om uppdraget som stödperson för personer som tvångsvårdas inom psykiatrin.

Sven-Erik Marklund, medlem i Umeå frivilliga samhällsarbetare, har erfarenhet från många olika typer av stödjande uppdrag, som stödperson inom psykiatrin, kontaktperson, familjehem för barn och tonåringar, lekmannaövervakare och besökare på häkten och anstalt. Det grundar sig i ett genuint intresse för andra människor.

- Jag har varit militär och skaffat mig människokunskap den vägen. Jag har umgåtts mycket med ungdomar och lärt mig förstå unga människor bland annat som scoutledare. Jag och min familj har varit familjehem och vi har ofta haft ett par ungdomar boende här.
 - Jag tycker om att umgås med människor. Det ger mycket tillbaka när det går bra. Det är det som driver mig, säger Sven Erik. För hans del började det med en rad andra uppdrag redan på åttiotalet och så blev han så småningom tillfrågad om att bli stödperson.
- Det började med att det var en ung kille som hade det bekymmersamt hemma som kontaktade mig mitt i natten och sade ”nu vill jag bo hos dig” och han kom över. Sedan tog vi kontakt med socialen. Han fick stanna och det gick så bra så jag tog hand om fler ungdomar som behövde familjehem.

Sven-Erik berättar om uppdraget som stödperson. Från och med den 1 januari 1992 har personer som tas om hand för psykiatrisk tvångsvård rätt att få en stödperson. Det sker med stöd av två olika  lagar, lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen om rätts-psykiatrisk vård (LRV). Stödpersonen ska vara till stöd för den tvångsintagna personen så länge tvångsvården pågår, därefter kan uppdraget fortsätta under fyra veckor.

En stödperson är en vanlig medmänniska som är intresserad av att hjälpa andra som har problem, lite som en kompis som stöttar och hjälper till med praktiska och personliga frågor. Stödpersonen kan till exempel följa med på utflykter, gå med på stan, fika tillsammans och besöka affärer. Stödpersonen ska vara någon att tala med om det mesta i livet och vara till stöd i kontakt med olika myndigheter till exempel försäkringskassan och arbets-

förmedlingen. Det viktigaste är den sociala kontakten med någon utanför vården.Uppdraget är inte ett helt enkelt för den som inte har erfarenhet av personer med psykiska problem. Det är också viktigt att han eller hon förstår gränserna för vad som ingår, för att hjälpa långsiktigt och samtidigt skydda sin egen och sin familjs integritet och säkerhet. Patienten ska inte bli beroende av stödpersonens vänskap, utan bli starkare och självständigare.

- Ibland har det varit väldigt väldigt svårt och ibland väldigt väldigt bra, säger han. Sven-Erik berättar att han ringt polisen vid några tillfällen när det uppstått situationer som varit svåra att hantera.
- Ja, det har hänt att jag hamnat i handgemäng och tryckt på larmknappen, på psyket två gånger och akuten en gång. Vid ett tillfälle fick Sven-Erik åka till akuten med en narkoman och blev nedslagen och fick sy några stygn.
- Han såg syner. Efteråt bad han tusen gånger om ursäkt och vi är fortfarande vänner, påpekar han och tillägger:
- Man lär sig att vara lite försiktigare.
Trots en del tuffa stunder har han inte haft någon tanke på att sluta.
- Den tanken har jag aldrig haft, säger han bestämt. Det har blivit en del av mitt liv.

För honom fungerar det väldigt  bra att vara stödperson. När han har sådana uppdrag går han en eller ett par gånger i veckan till en psykiatrisk vårdavdelning eller till en anstalt. Sven-Erik känner sig välkommen både av patienterna och personalen.

- Ja, det är alltid positivt, man är efterlängtad. Men det kan bli problem ibland om personalen inte är insatt. Då blir man inte insläppt, men jag ger mig inte.

Överläkaren som skriver in patienten är skyldig att informera om rätten till stödperson inom ett visst antal timmar. Men i början av tvångsvården brukar  patienterna vara vid mycket dålig hälsa. Går det över huvud taget att få kontakt med dem?

- På psyket kan det vara problem alldeles i början men efter 3-4 dagar,  när patienterna har fått mediciner, är man jättevälkommen och de frågar efter mig.

Det är patientnämnden som ser till att alla tvångsvårdade patienter som vill ha får en stödperson. Det varierar från ort till ort men ofta brukar patientnämnderna arrangera utbildningar för stödpersoner. Sven-Erik missar inte sina träffar varannan månad hos patientnämnden. De är mycket betydelsefulla. Han har också fått utbildning via sin lokalförening Umeå Frivilliga Samhällsarbetare. Det är en gemenskap som mycket värdefull för honom.

- Vi är ett trevligt gäng, nästan som en familj. Vi träffas bland annat och grillar på våren.
- Vi är eldsjälar allihopa, tillägger han.

Foto: Mikael Lundgren