RFS - Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare - Tillbaka startsidan

Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare

Människor till stöd för andra

Här har jag rollen som storasyster och behöver inte följa en manual

Publierad i: Runt i Krim

Camilla Lindblad2010-11-01: Hur kommer man på idén att bli övervakare? Den frågan har jag fått många gånger, av klienter och personer jag stöter på i min vardag. Jag antar att alla övervakare har just sin historia, men jag kan berätta min.

Jag arbetade inom Kriminalvården under nästan fem år, på tre olika anstalter. Under min tid som vårdare träffade jag många klienters lekmannaövervakare och blev även tillfrågad av vissa klienter om jag ville bli deras, efter att de frigivits från anstalten. Jag sa alltid nej, eftersom jag kände att all tid och kraft gick åt till jobbet. Jag hade dessutom en del kollegor som ansåg det direkt olämpligt att vara lekmannaövervakare då man samtidigt jobbade på anstalt.

Men så en dag så bytte jag jobb. Klientkontakten försvann och jag började känna att jag saknade det. I bakhuvudet hade jag bilden av flera trevliga övervakare jag träffat innan och tanken på att bli ”en sådan” kändes tilltalande. Det kändes intressant att kunna få en annan, mer stödjande relation till klienter. Med min yrkeserfarenhet tänkte jag också att jag kanske kunde ge en hel del till en person som hamnat i Kriminalvården.

Så jag tog kontakt med frivården och har sedan dess haft tre uppdrag. Inget uppdrag har varit det andra likt. De har varit fruktansvärt olika som personer, med olika bakgrunder, livsstilar och mål. Det de haft gemensam är att de har varit mellan 20-25 år gamla, vilket gjort att jag fått ta på mig storasysterrollen på ett sätt. Och jag har mycket riktigt fått nytta av mina erfarenheter från anstaltsvärlden då jag kunnat förbereda och ge tips till ett par av mina klienter som haft sina första anstaltsvistelser
framför sig.

Men inte bara jag har fått lära dem någonting! Jag har lärt mig massor, om hur olika man kan se på världen utan att för den skull bli osams eller tycka illa om varandra. Med en av mina klienter satt jag ofta och hörde henne berätta om sitt annorlunda liv – och hon var minst lika fascineradav mitt. Riktigt så blev det inte med de personer jag kände lite grann sedan tidigare. Där utvecklades istället en ytlig bekantskap till förtroliga samtal kring ämnen de kanske inte vågade ta upp med sina polare eller flickvänner, som till exempel oro inför framtiden, relationer och familjeproblem.

Det som är så skönt med att ha gått från vårdarrollen till övervakarrollen är att den inte är professionell på samma sätt. Jag kan vara den jag är, det duger. De råd jag ger är vettiga vardagskunskaper, det behöver inte vara något terapeutiskt samtal eller följa en manual. Och det är väl det som är meningen, tänker jag. Att vara lekmannaövervakare är att vara medmänniska.

Camilla Lindblad
lekmannaövervakare och ledamot i Riksförbundet frivilliga samhällsarbetares styrelse