RFS - Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare - Tillbaka startsidan

Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare

Människor till stöd för andra

”De håller inte på och ställer till det”

Karin Staaf2012-06-01: 2004 blev Karin tillfrågad av en ung kille om hon ville vara hans lekmannaövervakare. Sedan dess har hon haft 22 uppdrag. Ibland kommer de tillbaka och behöver­ hjälp mer än en gång.

En dag när Karin Staaf arbetade som behandlingsassistent på ett stödboende för personer med missbruksproblem och psykiska funktionshinder blev hon tillfrågad av en ung kille om hon ville ställa upp och vara hans lekmannaövervakare. Det var 2004 och sedan dess har hon haft uppdrag som lekmannaövervakare åt 22 olika personer. Några av dem har hon hjälpt vid flera olika tillfällen. De kan till exempel ha tagit återfall, blivit intagna för behandling och fått en ny övervakningsperiod.

Karin är en av cirka 5 000 lekmanna­­övervakare i Sverige. För att bli lekmannaövervakare krävs ingen särskild utbildning eller bakgrund, men man måste ha ett stort intresse för människor, sunt förnuft och vara uthållig. Lekmannaövervakaren är en person utanför Kriminalvården som fungerar som stöd och kontroll när klienten står under övervakning. Lekmannen­ ska stå för vanlig medmänsklig kontakt, i motsats till kontakterna med myndighetspersoner.

Karin berättar att hon inte har fått någon särskild utbildning av frivården men att hon har ett mycket gott samarbete med och fått mycket information av frivårdsinspektörerna.
– Som regel har jag lärt känna klienten jag övervakar genom jobbet eller så har frivården ringt och frågat mig om jag kan ta ett uppdrag.

Frivården är den del av Kriminalvården som ansvarar för över­vakning av personer dömda till påföljd i frihet. En blivande lekmannaövervakare kontrolleras i belastningsregistret och intervjuas innan han eller hon godkänns av frivården. Frivårds­inspektören arrangerar ett möte med klienten och den föreslagna lekmanna­övervakaren. Känns kontakten bra upprättar de ett avtal om hur ofta och på vilket sätt kontakterna mellan klienten, övervakaren och frivårdskontoret ska ske.

– Det är olika från klient till klient hur ofta man träffas, berättar Karin. Det kommer man överens om tillsammans. Vanligtvis träffas vi var fjortonde dag och så har vi telefonkontakt den veckan vi inte ses. Vissa klienter möter jag nästan varenda dag, om de bor på stödboendet där jag arbetar. Jag är noga med att hålla isär rollen som övervakare med min arbetsroll, men det har aldrig varit något problem. Det är en trygghet för klienterna att jag finns där och det blir väldigt naturliga möten.

Övervakaren ska vara lätt att nå även utanför kontorstid och han eller hon ska bidra till att stärka klientens anknytning till det vanliga livet och även fungera som förebild och modell i samtal och handling. Kontakten kan i bästa fall bidra till att stärka den dömdes sociala nätverk på lång sikt, eftersom de ibland håller kontakten även när övervakningen är avslutad. Men som övervakare har lekmannen också en kontrollerande uppgift att lämna rapporter till frivården om hur det går för klienten. Tanken är bland annat att risken för återfall i brott ska kunna uppmärksammas tidigt.
I egenskap av lekmannaövervakare händer det att Karin blir kontaktad obekväma tider på dygnet. Klienterna har hennes telefonnummer och kan alltid nå henne.

– De kan till exempel höra av sig om de får problem med missbruk och far väldigt illa. Då samarbetar jag med socialtjänsten och tillsammans åker vi ut och möter klienten för att motivera till inläggning eller avgiftning. Många har missbruksproblem, men inte alla.

Karin är medlem och styrelseledamot i Medelpads frivilliga samhälls­arbetare i Sundsvall, en förening för personer med olika typer av lagreglerade frivilliguppdrag. På medlemsmötena i föreningen får hon stöd och råd i sin roll som lekmanna­övervakare. Ibland träffas bara medlemmarna och ibland arrangerar föreningen träffar tillsammans med frivården.

– Som lekmannaövervakare är man inte expert. Det räcker med att finnas till hands, stödja, inspirera och motivera. Jag får otroligt mycket tillbaka, bara genom att vara en god kraft och visa medmänsklighet. De tar in mig i sitt hem och jag får följa dem när det går bra. De kanske bildar familj och jag får komma på dop, säger hon med stolthet i rösten. Och blir det inte en positiv utveckling första gången så får de återkomma, säger Karin.

Karin får hela tiden uppskattning av klienterna. Genom mötena med alla dessa människor har hon fått stor förståelse och insikt om att de inte medvetet håller på och ställer till det, utan att det är något som inte stämmer för dem så att det blir tokigt.
– Det är problem för vissa människor och då får vi hjälpas åt, säger hon.