RFS - Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare - Tillbaka startsidan

Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare

Människor till stöd för andra

Kontaktperson: Ensamheten svår för många

Ulla-Britta Thörnquist2012-08-17: Ulla-Britta Thörnquist har varit kontaktperson sedan 2008 och berättar att ensamheten nog är det största problemet för många och att de regelbundna mötena med kontaktpersonen betyder mycket.


Ulla-Britta åker till sin kontaktvän varje fredag förmiddag och däremellan har de telefonkontakt.

– Det fungerar väldigt bra för henne nu och nu är vi mer som vänner. Min kontaktvän — som jag vill kalla det — lever helt ensam, saknar vänner och har ingen kontakt med barn eller barnbarn så hon får ringa mig om hon behöver.  Hon har ett psykiskt funktionshinder. Ibland mår hon bättre, ibland sämre. 

Vid ett par tillfällen har kontaktvännen varit akut suicidbenägen. När Ulla-Britta tagit kontakt med socialtjänsten om detta har hon fått dåligt stöd.

– Det löste sig, men vid dessa tillfällen har jag inte riktigt vetat vem jag ska vända mig till, säger hon.

Insatsen kontaktperson är ett behovsprövat stöd som alla kommuner kan bevilja enligt LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, eller enligt SoL, socialtjänstlagen. Som kontaktperson enligt LSS ska man hjälpa till att bryta isolering, ge stöd och uppmuntran till fritidsverksamhet, men framför allt — vara en medmänniska. Som kontaktperson enligt SoL, är syftet i första hand att fungera som ett personligt stöd och hjälpa till på olika sätt. Kontaktpersonen ska stärka möjligheterna att leva ett självständigt liv.
– Den viktigaste egenskapen man behöver ha som kontaktperson är att kunna lyssna och känna in personen, säger Ulla-Britta.

Hon tycker att det är viktigt att man får utbildning innan man tar ett uppdrag som kontaktperson och att hon saknade det i början. Ulla-Britta fick inte någon egentlig utbildning innan hon fick sitt första uppdrag. Hon anser att man till exempel behöver känna till var man ska dra gränsen för relationen och vill varna för att umgås med kontaktvännen i sitt eget hem.

Även för Ulla-Britta, som arbetat inom socialtjänsten i många år, var uppdraget från början lite diffust. Vad är till exempel skillnaden mellan ledsagare, anhörigvårdare och kontaktperson, undrade hon.


– Jag fick väldigt lite information i mitt första uppdrag. Då var socialtjänsten ovan vid dessa uppdrag. Nu är det annorlunda, resonerar hon. Men när jag fick mitt nästa uppdrag fick jag bättre stöd från starten. Via ett samtal på social­förvaltningen fick hon information och blev kallad till ett möte på boendet tillsammans med en tjänsteman på socialförvaltningen. Tillsammans satte de upp mål.

– Målen som vi hade från början stämmer inte riktigt längre eftersom min kontaktvän vill mycket mer än vad hon har kapacitet till, reflekterar Ulla-Britta. Därför behöver man följa upp varje uppdrag löpande, anser hon.

Ulla-Britta känner sig behövd och får uppskattning av sin kontaktvän. Jag behöver inte prata så mycket för min kontaktvän har ett uppdämt behov av att tala. Man måste vara flexibel. Alla har någon form av sjukdom och det viktiga är att bemöta varje person på rätt sätt. För de flesta som har kontaktperson är nog ensamheten det största problemet.

Ulla-Britta känner verkligen att hon är behövd och har stöttat sin kontaktvän i att planera, spara lite slantar och att göra saker som inte kostar så mycket.

– Jag har lärt mig jättemycket om hur det är att leva på existensminimum och samtidigt leva ett så bra liv som möjligt.Som kontaktperson känner man sig värdefull­ och behövd, säger hon till dem som funderar på att ta ett uppdrag.

– Att vara behövd är en positiv känsla.

I kontaktpersonsföreningen kan Ulla‑­Britta­ på ett naturligt sätt träffa andra medlemmar, dela med sig av sina erfaren­heter och ha en aktiv roll i föreningens styrelsearbete.