RFS - Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare - Tillbaka startsidan

Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare

Människor till stöd för andra

"Jag är som en storasyster eller extramamma"

Elisabeth Svanborg2009-09-07: Elisabeth Svanborg är medlem i Umeå frivilliga samhälls-arbetare - en förening för övervakare och kontaktpersoner. Hon har vuxit upp med en mamma som varit mycket engagerad i socialt och frivilligt arbete i kommunen. Det blev naturligt för henne att som vuxen själv engagera sig och ta uppdrag som övervakare och kontaktperson.

— Jag har varit övervakare men nu är jag kontaktperson åt en flicka som nyss fyllt 18 år. En jättego’ tjej! Hon har varit på behandlingshem.

Lyckas stå på egna ben

Allt har gått bra och efter drygt två år kommer uppdraget att avslutas. Den unga tjejen har fått egen lägenhet och står på egna ben. Elisabeth berättar att flickan är jättenöjd med stödet som hon har fått från Umeå kommun och talar varmt om verksamheten. Krut är en slags familjeterapi där ungdomar samtalar och får stöd. Krut planerar några månader i taget tillsammans med den unga personen som behöver stöd. Umeå kommun har även hjälpt till med en praktikplats. Hur kom det sig att du blev kontaktperson? Vad fick dig intresserad och engagerad?

— Det var mycket på grund av min mamma som var engagerad i föreningen för övervakare och kontaktpersoner. Jag hade följt med på julfester sedan jag var 12, 13 år och blev nyfiken på saker och ting hur det fungerar och drogfrågor. Det började med att jag gick en kurs för lekmannaövervakare och först fick ett uppdrag som övervakare till en kille som var 16, 17 år. Det var precis innan han var straffmyndig.

Tufft och engagerande

Han klarade sig bra och vi har fortfarande kontakt, man vill gärna följa dem och inte släppa taget, säger Elisabeth med viss stolthet i rösten. Men hon påpekar gång på gång att det är ungdomarnas egen förtjänst att det har gått så bra för dem. Ibland kan det vara en tufft att vara övervakare och svårt att sätta gränser.

— Han hade problem med spriten, berättar hon om den unga killen som hon var övervakare åt för några år sedan. Men han lärde sig att informera mig och kunde ringa och berätta om att han druckit tre öl och att han skulle gå hem. Det kan vara svårt att sätta gränser, men jag har haft sådan tur. Jag kände honom redan innan. Han blev som en son i huset. Jag ställer kanske upp mer än vad jag borde göra och det är klart att det är jobbigt om någon ringer mitt i natten och har bråkat med polisen och vill att man ska komma. Då säger jag kanske att vi ses i morgon på häktet.

— Jag har haft fördel av att ha en bra handläggare på kommunen och av att ha en mamma som arbetar inom socialtjänsten.

Det är säkert annorlunda om man inte får uppbackning. Man vill så gärna hjälpa. Det går inte att ha telefontider.

Känns betydelsefullt

Vad får du personligen ut av uppdragen som kontaktperson och lekmannaövervakare?
— Jag känner mig betydelsefull och stolt. Min roll är att vägleda och jag känner stolthet, fast det mest är deras förtjänst. Att få erkännande från dem är det som betyder mest. Jag har haft sådan tur med mina uppdrag. Jag är som en storasyster eller en extramamma. Uppdraget går ut på att bara vara medmänniska och inte en professionell myndighetsperson, förklarar hon och tillägger att stödet från lokalföreningen har varit viktigt för henne:

— Vi har en så bra förening och tar upp olika teman när vi träffas, till exempel droger. Det är viktigt att prata med och lära av varandra och det är roligare än att gå en kurs.

Foto: Karin Engberg