RFS - Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare - Tillbaka startsidan

Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare

Människor till stöd för andra

När det känns tungt

Här kan du skriva om vad som helst som har med uppdragen god man och förvaltare att göra.

När jag läser inläggen på forumet så får
jag en känsla av att de flesta alltid känner sig trygga
i rollen som god man eller förvaltare. Detta
även om man har en fråga eller en synpunkt.
Själv kan jag känna en glädje och tillfredställelse
när uppdraget fungerar bra. Men det händer också
att jag mår dåligt när jag av olika anledningar har ett
uppdrag som inte alls fungerar. Då kan det hända att
jag har en känsla av oro inom mig hela tiden och ibland
inte kan låta bli att grubbla på om jag kunde gjort på
något annat sätt. Oftast händer detta att allt ordna sig till det
bästa och då känns det bra igen. Men under tiden det inte känns bra
så är det jobbigt.
Är det någon som känner igen sig?
Johannes
29 okt 2014 17:52

Jadå Johannes!
Och tack för ett fint inlägg. Vi borde kanske skriva mer om de tunga stunderna, om förtvivlan, misströstan och uppförsbackarna. Det kan vara en hjälp att få höra andra suckar än sina egna. Jag har också många gånger upplevt det fysiskt påtagliga obehaget, när något gått snett och man inte har en aning om, hur det skall sluta.

Man får ganska ofta höra förmaningar till gode män att inte engagera sig för mycket. Och visst, man får ju se till, att man överlever motgångarna och orkar fortsätta. Men vad jag förstått drivs väldigt många gode män av medkänsla och socialt engagemang. Vi gläds med våra huvudmän, när det går vägen och lider med dem när det går snett. Värst tycker jag är, om man förlorar deras förtroende, för då är det inte mycket man kan göra och det är svårt att glömma, att man blivit en besvikelse för någon.
Vi har väl en liten förkärlek för att berätta om lyckade insatser och kreativa lösningar. Men låt oss gärna prata lite mer om myntets avigsida också.
bolevinson
29 okt 2014 22:12

"Jag har en önskan, en önskan om att bara känna att jag verkligen räcker till". De orden (ungefär) sades till mig av en varm, medkännande, erfaren "kollega" bland ställföreträdarna som "föreläste" vid ett möte vi hade i en godmansförening, för många år sedan. Då var jag relativt ny i uppdraget och kände igen mig. Men jag tänkte nog att det var lite konstigt att min kollega som sedan långt tillbaka var känd i kommunen som väldigt duktig och ambitiös god man fortfarande kände så.

Nu har jag själv många års erfarenhet som ställföreträdare. Jag känner fortfarande, av och till, att jag vill mycket mer än jag kan. Det är både utvecklande, krävande men också tillfredställande att ha ställföreträdareuppdrag. Och jag har fått vara med om många tillfällen där jag känt att jag kunnat göra skillnad, att vara delaktig i att livet för någon blivit något bättre för att jag som ställföreträdare förmått påverka lite. Det är minnen jag försöker ta fram när det, till och från, kommer ärenden där man varken vet ut eller in.

Det är naturligtvis omöjligt att veta hur alla ställföreträdare känner, men nog tror jag att vi är många som upplever att vi tar med oss bekymmer från våra huvudmän och grubblar på dem. Tyvärr finns inte många ställen där vi som har ställföreträdareuppdrag kan tala med varandra. Därför är det bra att åtminstone kunna skriva sina tankar här, och i de forum som finns för oss.

Jag har sagt till mina nära och kära att jag kommer att sluta med uppdragen den dag jag inte "känner" eller om jag tror att "jag kan allt". Med detta menar jag att jag för min del inte tycker att man kan vara GOD godman utan ett känslomässigt engagemang i huvudmännen.
Tommy Ekman
29 okt 2014 22:22