De människor som tar ett frivilligt uppdrag som kontaktpersoner har ett stort samhällsengagemang och bär med sig en rad erfarenheter och kunskaper in i uppdraget. Kommunerna måste erbjuda en adekvat grundutbildning för uppdraget. Dessutom behövs en systematisk fortlöpande information och dialog mellan kommunen och kontaktpersonen om uppdraget och de problem man möter som kontaktperson/kontaktfamilj. Kommunerna måste hålla kontinuerlig kontakt och visa intresse och uppskattning för kontaktpersonernas insatser och verklighet.
Kommunerna måste från början ge tillräcklig information om förutsättningarna i det enskilda fallet, vilken behandlingsplan som finns med mera. Kommunen bör också utveckla ett fortlöpande kunskapsstöd till kontaktpersonerna och ha hög tillgänglighet vid frågor och problem som kan uppstå. En viktig fråga som inte är direkt kopplad till kontaktfamiljer/kontaktpersoner är att få ordning på kommunernas och landstingens sam-ordning så att människor i en utsatt position inte skall behöva brottas med många olika ingångar och handläggare som ”inte vet vad den andra handen gör”.
Regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram riktlinjer för vad kommunernas stöd ska innehålla. Kontaktpersoner och kontaktfamiljer har ett svårt uppdrag och kommunerna måste ge dessa frivilligarbetare god handledning och fortlöpande kunskapsstöd. Kontaktpersoner/kontaktfamiljer gör stora och viktiga insatser för en symbolisk ersättning, kommunerna får inte ta dem för givna!