RFS - Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare - Tillbaka startsidan

Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare

Människor till stöd för andra

Stödperson - "Att vara någons ljusglimt en stund"

2013-04-02

Isabella Canow har många järn i elden, men det är som stödperson för patienter som tvångsvårdas inom psykiatrin som hon känner att hon gör störst nytta. Isabella Canow

– Varje gång jag kommit ut från den där låsta avdelningen och kan andas den fria luften så känner jag att det var tungt och jobbigt, men värt varenda minut. Jag känner att jag är en ljusglimt den där stunden för någon, berättar Isabella Canow, som också är ledamot av Stockholms frivilliga samhällsarbetares styrelse och RFS förbundsstyrelse.

Alla patienter som tvångsvårdas enligt LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård och LRV, lagen om rättspsykiatrisk vård, har rätt till en stödperson. En stödperson ska fungera som ett medmänskligt stöd.

Det var för drygt tio år sedan som Isabella såg en annons i tidningen om att patientnämnden i Stockholm sökte medmänniskor. Hon blev nyfiken och gick på en informationsträff om vad det innebär att vara stödperson. Efter att patientnämnden godkänt henne fick hon gå en introduktionsutbildning under tre kvällar.
Sedan dess har Isabella varit stödperson till flera personer. Ofta har uppdragen inte varit så långa då vårdtiden enligt LPT vanligtvis är kort. Sedan tio år tillbaka är Isabella stödperson åt en kvinna som vårdas enligt LRV.

Vanligtvis besöker hon kvinnan över en fika en gång i veckan. Dessemellan ringer hennes kompis, som Isabella kallar henne, för att ställa olika frågor. Isabella berättar att hennes roll handlar mycket om att lyssna och ge bekräftelse och hon märker att besöken uppskattas.

– Min kompis ringer och säger att jag inte ska glömma att komma och personalen berättar att hon är som en annan person efter träffarna. Hon är glad för att hon gjort något trevligt.

Isabella har besökt flera låsta vårdavdelningar i Stockholms län, men aldrig upplevt några hotfulla eller våldsamma situationer. Däremot skiljer sig rutinerna mellan avdelningarna åt. På vissa ställen är hon välkommen upp på avdelning för besöken, på andra ställen blir hon inlåst i ett besöksrum med patienten.  – Andra kompisar har frågat mig om jag inte är rädd när jag är där inne. Man har en bild av att det är oberäkneliga, hotfulla personer som är där, men nej det har jag aldrig upplevt. Men det är obehagligt att bli inlåst någonstans.

Om patienten själv vill får stödpersonen vara med på alla möten kring patienten och vid förhandlingarna i förvaltningsrätten. Ett återkommande problem för Isabella har varit att kallelserna till förvaltningsrätten ibland kommit för sent. Hon har påtalat det och fått till svar att problemet är det administrativa systemet.   Isabella förklarar att stödpersoner också har funktionen att få insyn i ett vårdsystem som annars är stängt för allmänheten.
– De här patienterna befinner sig i det mest inskränkande vårdsystemet. De är inlåsta och ständigt övervakade och bedömda. Då är det mycket värt att träffa någon utifrån som är lite neutral för att vädra tankar och funderingar med.

När hon träffar patienterna märker hon sällan av de diagnoser och symptom som läkaren kan räkna upp.
– De visar en annan sida, kanske sin rätta sida för mig. Vi har trevligt tillsammans och jag är inte där för att bedöma dem. Jag utgör inget hot.

Ofta får Isabella frågor om det inte är något konstigt med de mediciner som förskrivits. Misstänksamheten mot läkemedel och många gånger hela vårdsystemet är egentligen ganska naturligt, förklarar hon. Den person som tvångsvårdas har ingen egen insikt i hur dåligt den mår. I början är personen därför ofta negativ till vården.
När patienten tas in för tvångsvård ska han eller hon informeras om rätten till stödperson. Isabella tror att många patienter då säger nej.
– Det är då man mår som sämst och det är så mycket annan information att ta in.

Därför är det viktigt att personalen frågar flera gånger. En del patienter har brutit kontakten med vänner och anhöriga. En stödperson kan komma och bryta isoleringen.
Via patientnämnden tipsades Isabella om RFS stödpersonsförening i Stockholm.
– Alla stödpersoner har sträng sekretess men i föreningen – Alla stödpersoner har sträng sekretess men i föreningen kan man ventilera lite mer fritt jämfört med att prata med en privat kompis. Det händer att någons patient tar livet av sig. Det är tyvärr inte helt ovanligt och då mår man själv dåligt och behöver stöd och gemenskap, berättar Isabella Canow.

Artikeln har publicerats i RFS nyhetsbrev i SocialQrage
Ladda ner nyhetsbrev 2 2013 som pdf