RFS - Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare - Tillbaka startsidan

Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare

Människor till stöd för andra

Många vet inte att de är oförsäkrade

2010-10-08: En bekymrad kvinnaDen mänskliga kontakt våra medlemmar erbjuder klienterna kan ingen myndighetsperson eller tjänsteman ersätta. Men det kan bli en dyrbar historia att utföra socialt stödjande arbete utan att vara anställd.

RFS har talat med två medlemmar som både har lång yrkeserfarenhet av socialt arbete och egen erfarenhet av uppdrag som kontaktpersoner.
— Försäkringen som RFS har är bra, eftersom få kommuner försäkrar sina uppdrags­tagare, tycker Pia Bergh. Hon har erfarenhet av att vara kontakt­person och kontaktfamilj och är medlem i lokal­förenin­gen Stockholms frivilliga samhälls­arbetare. Hon har följt utvecklingen från sjuttiotalet och framåt.

— Det finns en tydlig tendens, att uppdragen idag är oerhört mycket tyngre. Arbete med klienter som tidigare utfördes av professionella anställda, utförs idag i högre grad av frivillig­arbetare, menar Pia Bergh.
Socialstyrelsens statistik visar att insatsen kontaktperson enligt LSS ges i mycket större utsträckning än den för kommunen betydligt dyrare in­satsen personlig assistans. Frågan är vad som innehållsmässigt skiljer de båda in­satserna åt. Många kontakt­personer får knapp­händig utbildning och allt för lite information om förutsätt­ningarna för uppdraget. I takt med att uppdragen blir allt svårare borde snarare stödet från kommunernas sida öka.

Maria, även hon kontaktperson och medlem i Göteborgs frivilliga samhälls­arbetare, är mycket kritisk till hur uppdragen tilldelas och vilken trygghet man har i sitt uppdrag från kommunernas sida.
 — Man får ett papper med klientens personnummer och ett namn. Där står det inte ens vem som är min kontakt på socialtjänsten. När man får uppdraget får man själv tjata sig till att få skriva under papperet med tystnads­plikten. Jag som har arbetat länge med socialt arbete vet ju hur det brukar vara när man får en anställ­ning. Den kontaktpersonsutbildning som Maria har fått erbjöds av den lokala föreningen inom RFS.

Maria har uppdrag i flera stadsdelar i Göteborgsområdet och tycker att det är lika dåligt med information från alla stadsdelarna.
Frivilligarbetare saknar den försäkring, det personskadeskydd, som normalt sett ingår när man till exempel är anställd av kommunen som personlig assistent.
I maj 2010 fick Maria i uppdrag av kommunen att åka med en klient som hon är kontaktperson för på en semester­resa till i Grekland.
— Vi skulle stanna i en vecka, efter två dagar blev jag rånad, berättar Maria. Rånarna ryckte väskan och vred armen ur led på mig. Jag är inte frisk än och går på sjukgymnastik. Jag har fortfarande fruktansvärd värk och får så starka värktabletter att jag blir helt groggy, men jag tränar och försöker se positivt på framtiden.
Trots smärtan genomförde ändå Maria sitt uppdrag och härdade ut fem dagar till i Grekland.

— Erfarenheterna i mitt jobb som behandlingsassistent, gjorde att jag snabbt bearbetade själva överfallet.  Jag är van vid att möta den typen av klienter, hemlösa och drogmiss­brukare.
Det värsta är smärtan i armen och att Maria blir nedstämd när hon tänker på att hon kanske inte kommer att bli helt återställd. Som medlem i en lokalförening inom RFS hade hon en kris- och olycksfallsförsäkring som täckte ersätt­ning för mediciner, fem läkarbesök, krissamtal hos psykolog och resor till och från Mölndals sjukhus. Hon fick snabbt frikort på apoteket. Men sjukgymnastiken får hon betala själv och bara resorna till och från sjuk­gymnastiken kostar 200 kronor i veckan.

Få uppdragstagare känner till att hemförsäkringen inte är heltäckande och att det därför är stor risk att man inte får ut någon ersättning via den. Maria fick 500 kronor i ersättning via sin hemförsäkring för stölden: förlorat körkort, bankomatkort och kamera.
— Jag har inte orsakat skadan själv och jag reste med en klient på uppdrag av kommunen, resonerar Maria. Hon tycker att hon borde ha fått ut mer ersättning från kommunen för sveda och värk och förlorad arbets­inkomst. Efter två år ska försäkringsbolaget följa upp och undersöka om hon har fått bestående men.
Marias klient berättade för sin hand­läggare på kommunen vad som hade hänt under resan, men ingen från kommunen hörde av sig till Maria, som egentligen heter något annat.