RFS - Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare - Tillbaka startsidan

Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare

Människor till stöd för andra

RFS yttrar sig om tvångsvård för unga

2015-12-18

RFS har lämnat remiss till Socialdepartementet med anledning av utredningen Barns och ungas rätt vid tvångsvård, SOU 2015:71

Med anledning av remiss över rubricerade utredning lämnar RFS följande yttrande:
I det följande har vi valt att kommentera de partier i utredningen som i första hand berör vårt område, de lagreglerade frivilliguppdragen. RFS sympatiserar med förslaget att LVU ska innehålla ett inledande kapitel som anger syftet med lagen samt vilka grundläggande rättigheter barnet eller den unge har under vårdens genomförande. Av naturliga skäl blir det i en sådan rättighetslista många generella begrepp, där praxis så småningom får utveckla vad begreppen ska stå för operationellt. Vi vill här särskilt kommentera begreppen ”kontinuitet”, ”samhörighet med anhöriga” samt ”fritid”.

God man för alla familjehemsplacerade barn
Då ett barn eller ung människa är placerad i ett annat hem än det egna, stadgas att en personlig socialsekreterare ska träffa barnet en gång i halvåret. Syftet är att det ska uppstå en mera personlig kontakt och att det ska underlätta för barnet att samtala förtroligt och då kanske också våga yppa eventuella missförhållanden. RFS sympatiserar med det goda syftet men inte med lösningen. Ett barn eller en ung människa som befinner sig i en situation stressad av eventuella missförhållanden, bygger inte upp förtroende genom en utomståendes besök en gång i halvåret. Arbetstyngda socialförvaltningar med hög personalomsättning är också en svårighet i sammanhanget.

RFS föreslår i stället att alla familjehemsplacerade barn och unga får en god man förordnad. En god man, bosatt nära familjehemmet, och med uppgift att träffa barnet kanske en gång i veckan eller ett par gånger i månaden med syfte att bevaka barnets rätt och vinna barnets förtroende. En sådan lösning ger barnet en ombudsman som kan medverka till att kontakt med anhöriga underlättas, att fritidsaktiviteter erbjuds mm. En sådan lösning skulle också innebära en säkerhet för familjehemmen som ibland med nuvarande system kan känna sig alltför ensamma i uppdragen och uppleva onödigt stort avstånd till beslutsfattare. Även barnets biologiska föräldrar kan med en sådan lösning vinna en ökad säkerhet.

Ensamkommande barn som fyller 18 år
En annan fråga som rör området kontinuitet, är integrering av ensamkommande barn. Då godmanskapet upphör på 18-årsdagen har inte alla funnit en stabil situation i det nya landet. Många gode män har byggt upp en god relation med de unga och skulle gärna göra en fortsatt insats i ordnade former. RFS föreslår att bestämmelser införs i Föräldrabalken och i Socialtjänstlagen med syfte att överförmyndaren, om behov inte uppenbart saknas, ska underrätta Socialförvaltningen om att det vore önskvärt att tidigare god man nu förordnas som kontaktperson. Samt att Socialförvaltningen vid en sådan underrättelse från överförmyndaren, har skyldighet att pröva frågan.

Öppna insatser utan samtycke
RFS sympatiserar med tanken att försöka finna former för mindre ingripande alternativ än familjehemsplacering. Situationen med en icke välfungerande hemmiljö där barnet eller den unge måste få stöd trots att vårdnadshavaren motsätter sig detta, innebär ett läge där den unga människan är utsatt för stor stress, kanske dubbla lojaliteter, kärlek och avsky; alltså många motstridiga känslor. Det är ett mycket stort krav på den unge att kunna leva kvar i en sådan situation och samtidigt kunna tillgodogöra sig behandling eller samtal med kvalificerad kontaktperson och dessutom kunna fungera i skola, kamratliv och fritidsaktiviteter.

Vad betyder ett fåtal timmar i veckan med behandlare, då resten av tiden i hemmet kommer att innebära svåröverskådlig påfrestning? ”Öppna insatser till vårdnadshavare utan samtycke vid brister i barns hemmiljö innebär att krav ställs på att vårdnadshavaren ska ta emot stöd och ändra sitt beteende.” skriver utredaren. Det är ett närmast ofattbart krav som ställs på ett barn att försöka balansera i detta. Utredaren konstaterar att det i dagsläget saknas tillräcklig kunskap om metoder och arbetssätt men bedömer ändå att sådana insatser skulle kunna fylla en funktion. Det är förvånande att komma med förslag helt utan underbyggnad.

RFS instämmer inte i dessa bedömningar. En stödfamilj där barnet kan bo periodvis, till exempel under veckoslut, är en bättre lösning för barnet. Även en sådan åtgärd kan förenas med krav på att vårdnadshavarna ska ändra sitt beteende. Och barnet får med en sådan lösning en behövlig ventil, flera vuxna att relatera till och det utesluter ju dessutom inte eventuell behandling.

Agneta Zedell
Förbundssekreterare RFS

Ladda ner som pdf